Tankar

Jag har börjat fundera en hel del på hur det känns att vara patient.
Jag har ju aldrig legat på sjukhus själv så jag har inte den erfarenheten.

Jag har ju tänkt på det lite förut när jag jobbade på sjukhemmet: hur är det egentligen att inte kunna sköta sin hygien själv, att behöva få hjälp med dusch och kanske till och med bli matad. Men att inte kunna ta hand om sig själv när man är gammal är ju nått helt annat än att inte klara sig själv när man är ung.
Eller att om man får tvångsvård som många på min praktik får. Läkaren bestämmer om man får lämna avdelningen, han kan bestämma att man ska få en spruta och om man säger nej kan han bestämma att personalen ska hålla fast en och ge en sprutan ändå.

Här om dagen när jag följde med på ECT:n (el-behandling) så var det på en patient som tvångsvårdas. Jag och skötaren som var med under behandlingen snackade en del om om vi själva skulle gå med på att behandlas med ECT. Båda vet att det oftast ger bra resultat, men båda sa att vi skulle tveka om det gällde oss själva. Det är el liksom!
Men vår patient skulle få behandlingen vare sig hon ville eller inte... det är ju tvångsvård.

Man måste känna sig så sjukt maktlös och utsatt som patient...